Här igen

Det var ett tag sedan jag skrev nu. En tjej tog sitt liv för en månad sedan. Hon var ung och vacker och råkade illa ut i arbetet som escort. Hon träffade fel torsk och tvingades vara tillsammans med honom under tvång en hel helg. Hon sa inte så mycket efter det och tre månader senare är hon borta. En medsyster. Saknad.

Jag har pausat lite. Har inte träffat någon kund på flera veckor. Jag behövde andas, lyfta blicken. Jag har stannat och tänkt på hur skört livet är. Hur lätt det är att glömma värdet av ett liv i frihet.

Nu pockar både kunder och samvetet på. Ja, och pengar också. Jag säger gärna att jag inte gör det för pengar, men visst spelar det roll. Och åter igen tanken..vad har det för betydelse om jag inte lever i frihet.

Tankar till Suz.

/Maria

Det är jag som väljer

Jag har tittat runt på lite bloggar. Personer som liksom jag skriver om hur det är att leva som prostituerad eller att arbeta som eskort. Det verkar som att det finns en skillnad på dessa ting. Eller åtminstone verkar de vilja göra skillnad.

Men jag förstår det. Det finns så mycket fördomar och elakheter. Så mycket förutfattade meningar om hur ALLA är. Alla som arbetar som vi alltså.

Jag fortsätter läsa lite. Det är svårt med att ta sig tid till detta. Det känns också förbjudet att servera min sanning, hur den är må vara.

Vissa dagar är det lätt och till och med roligt.

Andra dagar är smärtsamma och fyllda med skam. Både min egen och andras.

Men hur det än är, så är det jag som väljer

Maria

Ägd?

Jag tänker ibland på hur det hade varit "om inte" eller "om". Men det går liksom inte att tänka så för mitt liv blev så här och jag antar att jag är lyckligt lottad. Mer än många andra.

En kund jag träffade några gånger frågade mig om han inte kunde få bli min enda kund. Att han tyckte synd om mig som måste ha flera kunder. Tanken må vara god, men han gjorde mig inte en tjänst. Han var inte snäll. Han ville äga mig på heltid och jag avslutade våra affärer efter några diskussioner. Han förstod till slut och bad om ursäkt

Maria

Jag - en prostituerad

Till och från under 18 år har jag sålt sex för pengar. Jag är idag 36 år. Jag missbrukar inte sådant som kallas droger. Varken narkotika eller alkohol. Jag erbjuder alltså inte mina tjänster för att få pengar till sådant. Jag ”går inte på gatan”. Jag sköter verksamheten på ett annat sätt, men skänker varje dag en tanke till mina medsystrar som av olika anledningar hamnat i en sådan situation.

Det är inget säkert sätt att leva, som jag gör. Men de flesta karlar är faktiskt trevliga och omtänksamma människor. Ibland stöter man på de där rötäggen och efter det brukar jag alltid ta en paus. Jag blir skärrad. Och ändå gör jag ofta en noggrann gallring innan ett möte. Men precis som jag, är också de helt andra människor i den verklighet där vi ska ses.

Jag ska inte spekulera i mina kunders anledningar att vända sig till mig. Jag frågar aldrig, men de berättar ändå när vi ses. De vill ha extra tid för att få prata mer. Många har behov av att göra . Prata, lämna kvar det dåliga samvetet eller vad det nu må vara. Mitt jobb är att, om vi kommit överrens om det, att då lyssna. Att finnas där..för dem. De pröjsar, jag levererar.

Det finns inget glamouröst eller tjusigt att arbeta som jag. Det tar på kropp och psyke. Stundtals, ett tag i en period existerar kanske den där lyckliga horan. Men i längden tar det ut sin rätt och gröper hål i känslolivet.

Nu för arbetar jag bara i kortare perioder. Med några få kunder. För visst tycker jag om det ibland. Åtminstone inbillar jag mig det. Alla behöver bli bekräftade. Det här är sättet jag valt.

Jag har under en tid läst en del debatter och diskussioner om sexköpslagen, lyckliga horor och allt vad det kan vara. Jag kommer inte aktivt i detta nu att delta i sådana diskussioner. Ja kommer kanske göra det på ett sätt genom att berätta om mitt liv som prostituerad.

Maria